Bland det vidrigaste som ingår i att vara kattägare (om man nu kan säga att man äger en katt) är när det kära djuret får mask i magen. URKBURK!!!! Små, vita, äckliga slemmaskar som trycker sig ut ur rumpan på dem. Ohyran gör att katten mår dåligt och inte får i sig den näring den behöver (plus att det är vansinnigt äckligt att hitta en vit slemmtråd på byxan efter att ha haft dem i knät).
Och då finns det inte så många valmöjligheter över vad som ska göras.
"Maskmedel" hamnar på inköpslistan.

Hade det nu varit så, att katten i fråga tyckte om maskmedel så hade detta inte varit en sån stor grej. Men vi prövade allt. He pillret i torrfodret - då åt de all mat utom själva pillret. He ett mosat piller i burkmaten - då rörde de den inte. He pillret i godis - vill inte ha. What is the problem? "pillret gör dig frisk, dumma katt!"

Själviskhet gör hjärtat hårt. När Gud kommer med sin eld för att mjuka upp det, så svider det och gör ont. Och man (jag i alla fall) vill hellst få bort elden, fast det är den som ger liv och räddar från döden. Vi kanske tror att elden blir vår död, och på sett och vis är det kanske så. Döden för den del av oss som måste dö, för att vi ska kunna leva. Maskmedlet dödar ohyran - inte katten.

"Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv" - Joh 12:24-25

För att de envisa katterna skulle få i sig pillren fick min far ta på sig täckjacka och vantar (för att skydda sig mot klor) och hålla fast katten medan jag öppnade munnen och fick medicinen så pass långt ner i halsen att de inte kunde spotta ut den igen. Det låter hemskt, och det är det! Jag tror knappast Gud använder den tekniken på oss människor för att ge oss frälsning. Men kanske det i alla fall finns några likheter.

jag kan inte leva nära en katt som har ohyra. Ohyran måste bort för att hon ska få vara nära mig.
Vi kan inte ha en nära relation med Gud så länge vi är befläckade av synd. Kontrollen och makten över mig själv, som jag har så svårt att släppa. Barmhärtigheten och medkänslan, som gör så ont att släppa in i hjärtat. Erkännandet och insikten över vad jag själv är - otroligt liten -, och vem Gud är - oändligt mycket större -, som känns som en eld i hjärtat. Allt måste av, allt måste läggas vid Jesu fötter. Och det kan göra ont. Men du, det är början på helandet! För hos Jesus finns det nåd!
Det börjar aldrig med hur duktig du eller jag är.
Det börjar med Gud!

http://entonfranhimmelen.blogg.se/2011/december/ett-par-slitna-skor.html


"Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd" - Joh 10:9-10