Hörde på skavlan ett föräldrapar som berättade om deras dotter som blev bortrövad för fem år sedan och ännu ej blivit funnen. De fick frågan om hur länge de trodde att de skulle orka fortsätta leta, för de har inte gett upp hoppet om att hitta henne. Svaret vart många kloka saker och bla något i stil med: "Jag tror inte att någon förälder skulle ge upp om sitt barn. Hon är en del av vår familj och hon borde vara här med oss"
(inte direktciterat, minns ej exakt hur hon sa men programmet går att se här --> skavlan fredag 23/3)

Och jag känner mig träffad. Jag känner mig trygg. För om en människa kan känna sådan kärlek till sitt barn, ha ett driv och aldrig sluta leta fastän de flesta kanske säger att hoppet är förlorat, hur mycket mer skall då inte hela männsklighetens fader leta efter alla sina bortsprungna barn?

"Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom." Matt 7:7-11

Jesus berättade olika liknelser som förklarar för oss på vilket sätt Fadern längtar efter sina barn som är försvunna. Hur han inte ger upp hoppet utan väntar och längtar och söker varje dag på att den älskade sonen/dottern ska komma tillbaka hem, där vi hör hemma. Och när sonen kommer, skamsen och smutsig, så springer fadern för att möta honom.

Ta dig tid och lyssna på detta musikaliska mästerverk, och lyssna på texten: The prodigal son suite
Håll ut, den är värd 12 minuter av ditt liv!

"11 Vidare sade han: "En man hade två söner. 12 Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. 13 Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. 14 Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. 15 Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.* 16 Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor* som svinen åt, men ingen gav honom något. 17 Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. 18 Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. 19 Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. 20 Och han stod upp och gick till sin far.

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. 21 Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. 22 Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! 23 Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. 24 Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började" Lukas 15:11-24

Det är aldrig försent, och hoppet är aldrig förlorat.
Det finns en som längtar och väntar och inte ger upp hoppet!
Vågar vi komma till honom?
Låt ingenting hålla dig borta!