Från "And I will be found by you"

På temat "created for intimacy with Christ", skriver Francis Frangipane:

"Therefore, to truly find intimacy with God, we must renounce falsehood. In the light of Gods grace, having been justified by faith and washed in the sacrificial blood of Jesus, we need not pretend to be righteous. We need only to become truthfull. No condemnation awaits our honesty of heart - no punnishment. We have only to repent and confess our sins to have dem forgiven and cleansed; if we will love the truth we shall be delivered from sin and self-deception."

Mer äkthet och sanning.
Och jag tar åt mig

Nu är det påsk (om någon missat det).
Bland påskharar och påskägg och påskris och allt vad det är så glömmer jag lätt bort varför vi egentligen firar påsk.
Det är till och med lite jobbigt att tänka på det. Och det är lite jobbigt att tänka på att jag är ganska likgiltig. 365 dagar om året kan vi få nåd, på grund av denna groteska händelse för ca 2000 år sedan. Egentligen är det ju något man får fira varje dag!

För att skildra vad som hände i Israel för alla dessa år sedan hämtar jag lite fakta från boken "fallet Jesus" (som jag skrivit om i detta inlägg: the case for christ)

Jesus viste om att han skulle dö, det var därför han blev född som människa på jorden. Men att gå korsets väg är nog  inget man vaknar en morgon och känner jublande lycka över att göra. På kvällen när han hade ätit sista måltiden med sina lärjungar gick de ut till Getsemane trädgård för att be. Han viste vad som skulle hända nästa dag, och det står i evangelierna att han bad så intensivt att han svettades blod! Hur kan det komma sig? Dr Metherell förklarar:



"Det är ett känt medicinskt tillstånd som kallas hematidros. Det är inte särskillt vanligt men det är förknippat med stark psykisk stress. Det som händer är att svår ångest utlöser kemikalier som bryter sönder svettkörtlarnas kapillärer (blodådror). Följden blir att det blir en liten blödning i körtlarna och när svetten kommer fram är den blodfärgad. [...] Det gjorde huden extremt skör, så när den rommerske soldaten piskade Jesus nästa dag var huden extremt känslig" (s.215, fallet Jesus)

Förutom den enorma psykiska påfrestning som jag inte ens kan försöka beskriva, så tillkommer nu all fysisk smärta. Jesus blev arresterad och dömd till döden via korsfästelse. Men först skulle han piskas. Rommarna använde så brutala piskor när de staffade sina fångar att många dog redan vid detta stadium. piskorna var läderremmar med inflätade metallkulor och benbitar. Vapnet slet upp huden, musklerna och ibland blottlades en del av ryggraden.
Vad detta förde med sig (om det inte dödade offret) var en hypovolemisk chock, = stor blodförlust. Metherell berättar att detta medicinska tillstånd för med sig fyra saker:
1. hjärtat skenar för att pumpa blod som inte finns
2. blodtrycket sjunker och gör att man svimmar eller säckar ihop
3. njurarna slutar producera urin
4. man blir mycket törstig

Jesus hade alltså lidit mer än jag någonsinn kommer kunna förstå redan INNAN han blev uppspikad på korset. Han var dessutom tungen att bära det tunga korset genom Jerusalems gator för att komma till avrättningsplatsen, Golgata. Då han säckade ihop under vägen beordrade soldaterna en man att bära korset åt Jesus.
Väl framme vid Golgata spikades han fast på korset. Man spikades fast genom handlederna. Spiken gick igenom där Medianusnerven ligger. Metherell beskriver känslan:

"Du vet hur ont det gör när man slår i armbågen? [...] Föreställ dig nu att man tar en tång och klämmer på den nerven och krossar den. [...] Det skulle likna det Jesus kände"


Så han genomborrades i båda handlederna och i fötterna. Även i fötterna krossades nerver. Det resulterade i  att armarna sträcktes ut och blev längre, och båda axlarna gick ur led.
Man kan tro att Jesus dog av smärtan eller av blodförlust. Metherell beskriver (s. 218-219) att korsfästelse i grund och botten är "en plågsamt långsam död genom kvävning"

"Anledningen är att påfrestningarna på musklerna och diafragman placerade bröstkorgen i inandat läge. För att andas ut måste personen i fråga trycka sig upp med hjälp av fötterna så att muskelspänningen lättade ett ögonblick. När man gjorde det slet spiken sönder foten och fastnade så småningom i vristbenet. När han lyckats andas ut kunde han så slappna av och sjunka ner igen och andas in ett tag till. Sedan skulle han på nytt tvingas trycka upp sig för att andas ut och skrapa sin blodiga rygg mot det grova träet i korset. Det pågick tills han var fullständigt utmattat och inte orkade trycka upp sig längre"

Men Jesus led inte bara i kroppen, han led i själen också. Han dog för att vi skulle kunna få förlåtelse för våra synder, och då måste han ta hela det straff som egentligen är vårt. All vår synd lades på honom.
Hitler. Mao. Stalin. Moder Teresa. Påven. Din granne. Jag. Du. Alla. Allt.
Och Guds heliga vrede över all orättfärdighet som människor genom alla tider gjort lades på Jesus! Han som inte gjort ett enda fel.

Man förstår att Jesus inte mådde tipp-topp i Getsemane. Vem skulle göra det om man viste att detta var vad som skulle hända nästa dag? Ändå gick han den vägen villigt, utan att kämpa emot. Varför?

http://www.youtube.com/watch?v=14tZRDdwggU
"She is why you must die"

You are why he must die.
Men jag måste tillägga att jag tror Jesus hade helt klart för sig varför han måste dö, det förklarar han ju flera gånger i evangelierna. Och jag tror han såg förbi soldaternas och folkets obarmhärtiga ögon när han hängde där. Han bad ju: "fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!" Luk 23:34

Det handlar om förlåtelse, befrielse, forsoning.
http://www.youtube.com/watch?v=TPzWqWuYjaU

"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son,
för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv"
Joh 3:16

"Han var föraktad och övergiven av människor,
en smärtornas man och förtrogen med lidande,
lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,
men all vår skuld lade HERREN på honom.

Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig
och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,
lik ett får som är tyst inför dem som klipper det,
så öppnade han inte sin mun. 
Genom våld och dom blev han borttagen.
Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land,
blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?"
Jes 53:3-8

Hörde på skavlan ett föräldrapar som berättade om deras dotter som blev bortrövad för fem år sedan och ännu ej blivit funnen. De fick frågan om hur länge de trodde att de skulle orka fortsätta leta, för de har inte gett upp hoppet om att hitta henne. Svaret vart många kloka saker och bla något i stil med: "Jag tror inte att någon förälder skulle ge upp om sitt barn. Hon är en del av vår familj och hon borde vara här med oss"
(inte direktciterat, minns ej exakt hur hon sa men programmet går att se här --> skavlan fredag 23/3)

Och jag känner mig träffad. Jag känner mig trygg. För om en människa kan känna sådan kärlek till sitt barn, ha ett driv och aldrig sluta leta fastän de flesta kanske säger att hoppet är förlorat, hur mycket mer skall då inte hela männsklighetens fader leta efter alla sina bortsprungna barn?

"Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom." Matt 7:7-11

Jesus berättade olika liknelser som förklarar för oss på vilket sätt Fadern längtar efter sina barn som är försvunna. Hur han inte ger upp hoppet utan väntar och längtar och söker varje dag på att den älskade sonen/dottern ska komma tillbaka hem, där vi hör hemma. Och när sonen kommer, skamsen och smutsig, så springer fadern för att möta honom.

Ta dig tid och lyssna på detta musikaliska mästerverk, och lyssna på texten: The prodigal son suite
Håll ut, den är värd 12 minuter av ditt liv!

"11 Vidare sade han: "En man hade två söner. 12 Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. 13 Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. 14 Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. 15 Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.* 16 Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor* som svinen åt, men ingen gav honom något. 17 Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. 18 Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. 19 Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. 20 Och han stod upp och gick till sin far.

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. 21 Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. 22 Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! 23 Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. 24 Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började" Lukas 15:11-24

Det är aldrig försent, och hoppet är aldrig förlorat.
Det finns en som längtar och väntar och inte ger upp hoppet!
Vågar vi komma till honom?
Låt ingenting hålla dig borta!

Bland det vidrigaste som ingår i att vara kattägare (om man nu kan säga att man äger en katt) är när det kära djuret får mask i magen. URKBURK!!!! Små, vita, äckliga slemmaskar som trycker sig ut ur rumpan på dem. Ohyran gör att katten mår dåligt och inte får i sig den näring den behöver (plus att det är vansinnigt äckligt att hitta en vit slemmtråd på byxan efter att ha haft dem i knät).
Och då finns det inte så många valmöjligheter över vad som ska göras.
"Maskmedel" hamnar på inköpslistan.

Hade det nu varit så, att katten i fråga tyckte om maskmedel så hade detta inte varit en sån stor grej. Men vi prövade allt. He pillret i torrfodret - då åt de all mat utom själva pillret. He ett mosat piller i burkmaten - då rörde de den inte. He pillret i godis - vill inte ha. What is the problem? "pillret gör dig frisk, dumma katt!"

Själviskhet gör hjärtat hårt. När Gud kommer med sin eld för att mjuka upp det, så svider det och gör ont. Och man (jag i alla fall) vill hellst få bort elden, fast det är den som ger liv och räddar från döden. Vi kanske tror att elden blir vår död, och på sett och vis är det kanske så. Döden för den del av oss som måste dö, för att vi ska kunna leva. Maskmedlet dödar ohyran - inte katten.

"Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv" - Joh 12:24-25

För att de envisa katterna skulle få i sig pillren fick min far ta på sig täckjacka och vantar (för att skydda sig mot klor) och hålla fast katten medan jag öppnade munnen och fick medicinen så pass långt ner i halsen att de inte kunde spotta ut den igen. Det låter hemskt, och det är det! Jag tror knappast Gud använder den tekniken på oss människor för att ge oss frälsning. Men kanske det i alla fall finns några likheter.

jag kan inte leva nära en katt som har ohyra. Ohyran måste bort för att hon ska få vara nära mig.
Vi kan inte ha en nära relation med Gud så länge vi är befläckade av synd. Kontrollen och makten över mig själv, som jag har så svårt att släppa. Barmhärtigheten och medkänslan, som gör så ont att släppa in i hjärtat. Erkännandet och insikten över vad jag själv är - otroligt liten -, och vem Gud är - oändligt mycket större -, som känns som en eld i hjärtat. Allt måste av, allt måste läggas vid Jesu fötter. Och det kan göra ont. Men du, det är början på helandet! För hos Jesus finns det nåd!
Det börjar aldrig med hur duktig du eller jag är.
Det börjar med Gud!

http://entonfranhimmelen.blogg.se/2011/december/ett-par-slitna-skor.html


"Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd" - Joh 10:9-10

"Hade du tänkt att använda de där skorna när vi går?"

Han såg på mina nike-skor med en skeptisk blick. Jag kände hur en flamma av irritation började brinna i mig. Vad var det för fel på mina skor nu då?

                             "Ja, det har jag. Är det ett problem?"

Min instruktör pekade på almanackan som hängde på väggen bakom honom, en porlande bäck som sprack fram ur en snöig dikeskant var bilden för april månad.

                             "Den här tiden på året är det blött och slaskigt, du kommer bli både blöt och kall och få ont i fötterna om du ska vandra i dem"

Den långa bussresan hade gjort mitt humör retligt, och just nu höll bägaren på att bubbla över. Men det var ju trots allt instruktören, så jag tog ett djupt andetag och försökte behålla lugnet.

                             "De här skorna har jag alltid använt, och de funkar bra. Dessutom har jag inga andra med mig" Jag började gå uppför trappan där jag visste att sovsalarna låg. Sova, det var vad jag behövde.

                             "Vänta!" ropade han.

Jag vände mig om för att se instruktören hålla ett par rejäla skor mot mig.

                             "Här. Ta dem"

Av ren förvåning tappade jag min resväska som dunsade ner för trappan och landade på golvet. Som tur var öppnades den inte! Min irritation växte när jag såg hur han gick fram för att ta upp den från golvet.

                             "Stopp, jag kan ta den själv. Och varför skulle jag ta på mig dina skor, när jag har egna som jag är van vid och som funkar bra?"

                             "Jag har den här diskussionen med var enda en som kommer hit. En del tar emot mina skor, och kan så följa mig på vandringen. Men en del vill inte ta av sig sina egna skor, och de kan inte följa med (1). Jag vill ge dig de här skorna helt gratis (2). De som du har släpper in vatten, kyla, lera, snö, och du kan lätt få in en rot eller något som kommer skada dig. De kommer ge dig värk i fötter, knän, höfter och rygg. Mina skor kommer skydda dig från allt sånt. Du kommer få träningsverk av vandringen, och skavsår av skorna. Men det är en del av resan. Den häftigaste resan"

Jag kände att något i mig brast.

Mitt dåliga humör föll platt på marken. Det var svårt att erkänna det för mig själv, men jag insåg att jag behövde hans skor. Mina egna skulle inte hålla måttet. Jag såg ner på dem, och för första gången öppnades mina ögon för hur håliga de var! Hur trasiga och slitna de såg ut (3).

                             "Men vad ska människor tänka, när de ser att jag inte ens kan hålla mig med skor själv? Jag vill inte att människor ska förakta mig"

                             "Vet du, den som föraktar dig kan inte heller hålla sig med skor själv. Den har bara inte sett hur sina egna skor ser ut (4). Att vandra handlar inte om att visa upp sin utrustning eller visa sig bättre än de andra. Nej, det handlar om att tillsammans följa ledaren, att söka och upptäcka de hemligheter som Vägen bjuder (5), (6) "

Jag kände att jag önskade kasta av mig mina fula, slitna skor. Jag visste att de inte skulle hålla, men jag ville så gärna att de skulle göra det (7). Det kändes så svårt att släppa taget om dem.

Han såg att jag tvekade.

Han log mot mig, räckte fram skorna och väntade. (8)

Allt jag behövde göra var att ta emot dem.

(1)"Sedan sade han till alla: Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det."  Luk 9:23-24

 (2)"Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem" Rom 3:23-24

(3)"Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd"  Rom 3:20

(4)"För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse:  "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan.  Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.  Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.  Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.  Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." Luk 18:9-14

(5)"Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern.  Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor.  Och när han har funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt vad han äger och köper den"  Matt 13:44-46

(6)"Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också" Matt 6:33

(7)"Jesus sade till sina lärjungar: 'Amen säger jag er: det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike'. När lärjungarna hörde det, blev de mycket förskräckta och sade: 'Vem kan då bli frälst?' Jesus såg på dem och sade: 'För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.'" Matt 19:23-26

(8)"När Jesus sedan gick ut, såg han en publikan som hette Levi sitta vid tullhuset. Han sade till honom: "följ mig!". Då lämnade Levi allt och steg upp och följde honom." Luk 6:27-28