Håller just på att tillfriskna från årets influensa. I sex dagar kunde jag knappt äta något alls, allt som for ner genom matstrupen kom upp samma väg. Det är en ganska dödfödd situation, eftersom kroppen behöver energi för att orka kämpa.

Någon dag innan jag blev sjuk tänkte jag på bönen "fader vår". Då uppmanas vi ju att be om vårt bröd för dagen, vilket kan te sig märkligt för en svensk som aldrig behövt vara utan bröd en enda dag i sitt liv. Det är liksom svårt att innerligt be om bröd när jag vet att jag redan har det i mitt kök.

Kanske kommer det en tid då Gud får visa oss vad det innebär att be om bröd för dagen. Vi får vara tacksamma att vi har mat på bordet (och att vi de flesta av årets dagar slipper spy upp allt vi stoppar i oss, fast, en del saker kanske det vore bäst om de kom upp igen trots allt).

Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun."  Matt 4:4

Kanske är det ÄNNU större att vi har mat för vår själ, en hel bok full av Guds ord. 
Frågan är, tar vi vara på den?
Eller spyr vi upp den igen, så fort den kommer i magen, nära hjärtat?
Får det påverka oss, i hjärta, själ och handling, eller är det en dödfödd situation i våra hjärtan?


"Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.  Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom" - Rom 12:1-2

(om det skulle råka vara dödfött hos dig - Gud är allt livs fader, han kan blåsa liv även på ett så mörkt ställe som i ditt och mitt hjärta. Det är för att han är så awsome!!)